Om personen Wilhelm Stenhammar
Wilhelm Stenhammar om sin barndom (Ur ”Självbiografisk skiss” 1918):
”Anor på fädernet östgötapräster, trygga, breda, myndiga, gudfruktiga och sunt jordiska, humorister, goda mathjärtan, på mödernet herrgårdssvenskar, älskvärda, lekfulla, sentimentala, lite smått konstnärliga. Båda föräldrarna starkt influerade av 50-taelts pietism (Rosenius). Jag var den yngste av 5 syskon, och då min närmaste bror dog 1872, blev det 9 års åldersskillnad mellan mig och min yngsta syster, 12 år mellan min bror och mig. 1875 dog min far. Så växte jag upp som ensamt, faderlöst barn, klen och sjuklig under hela min uppväxttid, uppfostrad av en oändligt älsklig och kärleksfull mor, men som var 43 år gammal då jag föddes, som klemande och skämde bort mig och samtidigt fyllde min barnasjäls käril till bräddarna med syndaskuld, helvetesskräck och Jesu dyra blod.”
”Vid 10 års ålder fördes jag av en gammal världsligt sinnad tant för första gången på Operan – jag glömmer aldrig den stormiga scenen, då min lilla mamma ställdes inför det fullbordade faktum av redan köpta biljetter, det blev mycken gråt och tandagnisslan, men slutade med att mamma gav sig och anbefallde min själ i Guds händer. Det var Trollflöjten.”
Wilhelm Stenhammar (i brev till Tor Aulin):
”denna blyghet som ofta även av dem som stå mig närmast blir taget som stramhet. Med blygheten följer brist på självsäkerhet och ett övermått av självkritik – jag tror innerst rätt mycket på mig själv, men vågar ändå icke helt tro – säker blir man aldrig.”
Anna Aulin (ungdomsvän):
”Tyst, inåtvänd och på visst sätt kantig, hade han dock den utmärkande svenska vekheten i blicken. Hans fasta handtryckning var ofta en betecknande vänlighetsyttring, som utan ord sade mycket, och som man därför satte stort värde på.”
”Stenhammar var som personlighet min största konstnärliga upplevelse.”
Anna Levertin (ungdomsvän):
”I sällskapskretsen satt han mest tyst och rökte, följande samtalet med intresse, men när han berättade något kommo orden stötvis, understrukna.”
Jean Sibelius (i brev efter Wilhelm Stenhammars död):
”I mitt långa lif har jag aldrig mött en konstnär af den nobelt ideala läggning som Wilhelm Stenhammar. Och känner jag mig lycklig öfver att ha varit hans vän. Hvad har han ej varit för min konst! Huru oändligt tomt kännes det ej nu, när han är borta.”
Nils G. Svanfeldt (sångare):
”Han var en idealmänniska – han var den kulturelle aristokraten, betingad av en genom flera generationer nedärvd präst- och adelskultur.”
”Jag minns hans glada ögon, där skalken ofta satt på lur. Jag minns hans glada skratt – åh, så han kunde skratta! Gärna berättade han en historia, som han, tagen av dess löjlighet, stammande, skrattande, kluckande, förde fram. Jag minns hans goda hjärta och att han aldrig sade något ont om någon.”
”Allt sjöng inom honom, så att han ibland själv sjöng med, i synnerhet vid körinsatser. Hans entusiasm var total.”
Moses Pergament:
”Utan tvivel en av de noblaste typer svensk musikhistoria har att uppvisa är Wilhelm Stenhammar. Det var inte bara i sin konstnärliga gärning han framstod som en högt kultiverad och mångsidigt intresserad personlighet. Hela hans väsen präglades av en själsadel, av en nedärvd och instinktivt vårdad andlig förfining, som kringgärdade hans privatliv med en visserligen osynlig, men icke förty särdeles effektiv mur. [—]
Det var inte någon brist på temperament och framåtvilja som inverkade på Stenhammars livsföring. Trots att vekheten var det förhärskande draget i hans natur, saknade han varken kraft eller eld i sin andliga verksamhet. Tänkare och grubblare, rationalist och mystiker, klassiker och romantiker – i dessa motsättningar låg nyckeln till hans sällsamma väsen förborgad. Långt utanför de snäva yrkesgränserna sökte hans intelligenta hjärna stoff ör sin febrila verksamhet.”
Hillevi Stenhammar (dotter):
”Som sagt, man skulle nog haft större glädje av sina föräldrar om man själv varit lite mognare när de var unga. Men han var en underbar pappa även för barn. När han var ledig från sitt orkesterarbete och sina konsertresor och inte hade huvudet fullt av toner, som måste fästas på papperet, deltog han troget i våra kvällslekar till exempel ’påve’ utomhus, om det var vackert väder, skrivlekar inomhus vid regn. Och han svarade intresserat och sakkunnigt på nästan alla våra frågor. Men som sagt, var han mitt inne i sitt skapande kunde vara lite annorlunda, fast visst fick man svar då med. Men det kunde dröja. Jag minns en söndagsfrukost, jag ställde en fråga till honom utan att få svar. Veckan gick och nästa söndag då vi åter var samlade vid frukostbordet, vänder han sig plötsligt till mig och besvarar frågan jag framställt sju dagar tidigare.”
Stenhammars avskedsbrev till Göteborgs symfoniorkester (1922):
”Kära vänner. Tack – för i går och i förrgår, för kransen och för de femton år vi kamperat samman. Tack för allt vad jag lärt i Er krets under dessa år, för den vänskap och det förtroende Ni skänkt mig och för Ert överseende med mina brister och fel. Jag lägger nu ner pinnen, kanske för alltid, i varje fall för längre tid. Jag gör det därför att jag är trött, inte på Er, men på mig själv i samarbete med Er. Då jag började, var jag ung och full av entusiasm för uppgiften, nu känner jag, att jag ej har något nytt att ge Er – det blir bara självupprepning, stillastående, tillbakagång, schablon.
De av Er, som ej ersatt den gamla, förnäma rakkniven med det moderna surrogat, som kallas gilette, veta, att en kniv, om än aldrig så god, även med bästa skötsel ej kan brukas
i oändlighet. Då blir den slö och omöjlig och skär i stället för rakar. Men om den får vila tillräcklig tid, kan den ligga till sig, och en vacker dag kunna vi slipa upp den igen och finna den lika god som någonsin förr. Jag känner mig nu som en gammal slö rakkniv. Låt mig ligga till mig, så blir jag kanske skarp igen. Därför säger jag ej farväl, endast tack för denna gången.”
Om kompositören Wilhelm Stenhammar
Hilding Rosenberg:
”Redan då, som så många gånger senare, framhöll han hantverkets betydelse för det konstnärliga skapandet. ’Respekten för noten’ var hans uttryck, och han var ju själv ett levande exempel både som skapande och utövande musiker. [—] Känslorna skulle betvingas, bemästras till en koncentrerad uttrycksfullhet. [—] Han var en mästare och den störste musiker jag lärt känna.”
Torsten Fogelqvist:
”Han höll de gamla mästarna i helgd. Han förstod deras spiritualitet och formkultur, deras fromhet och titanism, men han försökte också ge uttryck åt svensk natur och väsenart. Det susar svenska löv och spelar svenska källor i Stenhammars musik.”
Bo Wallner:
”Man kan syssla länge med hans större verk, och de avslöjar ständigt nya sidor: genom den ovanligt sensibla melodiska artikulationen, genom tätheten i strukturen, genom alla dessa återklanger av röster ur traditionen och samtiden som vävs in i tonspråket.”
Bo Wallner:
”Det är […] som om han ville att varje verk skulle vara unikt. Inte genom originalitetssträvan […] men som kompositorisk idé. Tes följs av antites, som i sin tur blir till tes som följs av en ny antites.”
Bo Wallner:
”Man kan […] tala om ett tidstypiskt drag, när Stenhammar i verk efter verk stundom söker sig ner mot de mycket svaga nyanserna […]. [—] Ändå tycks det mig som om vi här rör vid något av det mest personliga i Stenhammars musik. Det finns i varje fall ingen nordisk romantiker som så intensivt har lyssnat till tystnaden och som så har komponerat in den i sin gestaltning av formen.”
Magnus Haglund:
”Det finns en radikalitet av ett ovanligt slag i Wilhelm Stenhammars musik. Omsorgen om detaljerna och koncentrationen i själva formspråket får hans verk att träda ut ur det senromantiska landskapet, bort från det prunkande och självförhärligande, och vidare in i en modernare tid, där tonerna kan röra sig på ett friare vis.”
Magnus Haglund:
”Bristen på skryteffekter, transparensen i musikens strukturer och förlopp och den osedvanligt starka formkänslan, gör att klangerna kan leva vidare. Musiken bygger på dialog och lyssnande, människor emellan. Den är lika delar förfining och jämställd gemenskap.”
Signe Rotter-Broman om Stenhammars kontrapunktstudier:
”Stenhammar var ute efter ett rättesnöre som tillät nyskapande i modernismens tidsålder utan att ett brott med själva traditionen uppstod. Kontrapunktstudierna var i all sin lärda strikthet en akt av kompositorisk befrielse, ty de försåg tonsättaren med ett fundament från 1500-talet som tillät honom att få en välbehövlig distans till wienklassicismens och romantikens skrivsätt.”
Moses Pergament:
”Under denna brottning mellan subjektivitet och objektivitet mognade Stenhammars tonsättarskap. [—] Allt beslutsammare fjärmade han sig från ungdomstidens jagdyrkan, självupptagenheten fick vika för mänsklig och konstnärlig vidsynthet och altruism. Behovet att i toner omsätta och sublimera den personligt begränsade upplevelsen, dess sorger och fröjder, trängdes medvetet tillbaka för att lämna rum åt en mer filosofiskt betonad och mera universell konstuppfattning. Då musiken ju är den mest universella av alla konstarter, var det alldeles följdriktigt att Stenhammar med åren blev en alltmer s.k. absolut musiker.
Man kan spåra de olika faserna i hans produktion. Någon absolut enhetlighet uppnådde han aldrig. Men det är just den säregna skiftningen mellan klassiskt strängt formideal och romantisk bekännelseiver, som är hemligheten med skönheten i Stenhammars alstring.”
Wilhelm Stenhammar (i brev till Edvin Kallstenius):
”Ni unga tonsättare säger alltid, att ni skriver som ni känner. Det gjorde också jag – i min ungdom. Nu komponerar jag som jag vill!
Om Wilhelm Stenhammars musik
Signe Rotter-Broman om första symfonin:
”Åren 1902−03 komponerade han en symfoni i F-dur, brett anlagd med enträget motiviskt arbete, storslagna stegringar och en stor rikedom av orkestreringsformer från det wienklassiska till det senromantiska med speciell anknytning till Bruckner och Wagner.”
Adolf Lindblad om första symfonin:
”[E]tt ymnighetshorn av stämning, storslagna anlopp, humoristiska episoder, kärleksfullt arbete, samt slösande färgrikedom.” (Adolf Lindblad)
Magnus Haglund om sången ”Sverige” (Ett folk):
”Det är något med mildheten i Stenhammars tonsättning som gör musiken till en del av en humanistisk strävan, ett alternativt skönhetstänkande. Själva stillheten i klangerna tycks upphäva tycks upphäva den nationella högtidligheten i Heidenstams dikt. Trots de inledande orden ’Sverige, Sverige, Sverige, fosterland, vår längtans bygd vårt hem på jorden’, får musiken aldrig något ansträngt patriotiskt över sig. I stället dominerar en öppen vidsträckt känsla. Tonernas riktar sig ut i världen och har en fri himmel.”
”Den har suddat ut det storvulna och maktförhärligande. Kvar är naturkänslan och de öppna perspektiven, en frihetens och demokratins klangvärld.”
Stenhammar om andra symfonin:
”Nykter och ärlig musik utan klatsch”
Magnus Haglund om andra symfonin:
”Det folkmusikaliska ligger i det ålderdomliga och sträva, och efterhand uppstår en alldeles egen naturkänsla. Det raffinerade bruket av kanon- och fugatekniker får det till synes enkla och obearbetade att bilda komplexa mönster och överlagringar, och dessa förvandlingar har en klarhet i perspektiven. Ingenting skymmer något annat.”
Johan Korssell om andra symfonin:
”det vackraste som skrivits i Sverige”.
Stenhammar om Serenad:
”Jag hoppas att ett nytt orkesterstycke, något slags florentinsk vårdityramb […] skall sjunga sig klar i mitt hjärta […] – valthorn och engelskt horn och basklarinett i mjuka klanger, flöjter och oboer som kvintilera som trastar, och långa sugande stråkfraser, något på samma gång sensuellt och förandligat, som stark blomdoft i ren solluft […]”
”Jag vill dikta så vackert och vekt om södern som endast en nordbo kan Men jag vet inte om jag kan det.”
Bo Wallner om Serenad:
”[E]tt av den nordisk sentromantikens mest ’italienska’ verk: livligt, poetiskt, ständigt skiftande och med en skimrande kolorit.”
Magnus Haglund om Serenad:
”Man ser landskapet framför sig, skogarna och sjöarna, ängarna och de slingrande landsvägarna, men det hela är fångat i augustinattens dunkla ljus.”
Bo Wallner om kantaten Sången:
”Idén måste ha varit att apoteosen till musiken – jublet – inte skall känna några gränser; att rymden skall vara fyllt av musik.”
Magnus Haglund om kantaten Sången:
”Den använder sig av den klassicistiska formkänslan för att måla upp en hyllning till själva
sångarlivet, och det som förmedlas är just en känsla av deltagande. Trots det känslosamma uttrycket finns det inget storvulet över klangspråket.”
Magnus Haglund om stråkkvartetterna:
”Denna naturkänsla med rötter i Schuberts melodiuppfattning och ständiga förvandlingar av det musikaliska materialet, är närvarande i samtliga av Stenhammars kvartetter. Ibland glimtvis, som en avvaktande men skärpt uppmärksamhet på de små ljudens betydelse, ljusskiftningarna som uppstår, landskapets inverkan. Ibland som en flödande melodik som gör stråkarna till ett slags naturinstrument, full av trädklanger och vindsus, och en känsla av att de kammarmusikaliska förloppen flyttat ut i skogen. Det som fortsätter hos Stenhammar är själva förvåningen inför materialet. Musiken berättar, genom sin granskande och lyssnande ton, om det som växer och blir till.”
Signe Rotter-Broman om fjärde stråkkvartetten:
”Kvartetten hör till hans mest framstående verk både i formkonception och i satstekniskt avseende. Den förknippar så olika element som den sene Beethovens kvartettkonst, folkmusikaliska inslag och sekelskiftets genomkromatiserade harmonik och ställer högsta krav anspråk på musikerna. Det måste betonas att Stenhammar i båda kvartetterna förhåller sig medvetet till genretraditionen och att reflexionen över den blir en del av själva verkkonceptet − inte att han drabbades av undermedvetna reminiscenser eller ”influenser”. Traditionsanknytningen fungerar produktivt − både som måttstock och utmaning.”
Magnus Haglund om Stenhammars sånger:
”Den rena, klara melodilinjen är något som tycks komma helt naturligt, som ett sätt att tala, ett eget språk, ett mänskligt tilltal.”
Per Lindberg om Stenhammars musik till Som ni behagar:
”Den vackraste scenmusik som någonsin skrivits i vårt land.”
Om dirigenten Wilhelm Stenhammar
Wilhelm Stenhammar:
”Min instruktion har alltid varit en improvisation, ett sökande, tills jag med musikernas hjälp funnit det rätta.”
Julius Rabe:
”Hans instruktion under repetitionerna upptogs emellanåt av små impulsivt framförda, poetiska betraktelser, men i regel tjänade hans ord till att för hans musiker klargöra musikens melodiska växt. ‘Lyssna på honom!’ brukade han säga och nickade över glasögonbågen till den stämma, som för ögonblicket hade att bära fram melodin. Därför sjöng det också alltid en klar, finlemmad melodi, när hans orkester spelade, ty alla visste i varje ögonblick var det melodiskt och rytmiskt väsentliga i musiken fanns.”
Ur kondoleansbrev:
”Med oändlig tacksamhet minns jag alla musikstunder, då Wilhelm Stenhammar stod på podiet eller satt vid flygeln och manade fram allt det sköna, som endast den förmår, vilken bär den heliga elden i sin själ.”
Om pianisten Wilhelm Stenhammar
Julius Rabe:
”Som pianist kunde han i sin ungdom komma med överraskande överdrifter, men ju äldre han blev, desto måttfullare och på samma gång innerligare blev hans spel. Tidigare var det temperamentet och intensiteten i hans föredrag, som skapade den lyhörda tystnaden i salen, där han spelade. Temperament och intensitet ägde hans spel också under de senaste åren. Men allt var fördjupat och förandligat. Han själv försvann bakom verket, det egoistiskt subjektiva i tolkningen plånades ut och lämnade rum för det mest osjälviska och klara återgivandet av kompositionens form och avsedda uttryck.”
Julius Rabe (om Stenhammars framförande av Beethovens Diabellivariationer):
”Det mest beundransvärda är kanske hans förmåga att låta åhöraren hela tiden känna, att denna långa följd av variationer är ett stycke, den intensitet varmed han låter varje variation växa fram ur det föregående och få sammanhang med nästan varje punkt i detta väldiga komplex.”
Wilhelm Stenhammar-sällskapet 