Om Wilhelm Stenhammar

Läs om Stenhammar!

”Karl (Carl) Wilhelm Eugène Stenhammar, född 7 februari 1871 i Stockholm, var en av Sveriges mest betydande tonsättare runt sekelskiftet 1900 och en av sin tids förnämsta svenska pianister. Efter studier i Stockholm och Berlin (1887−93) blev han en av förgrundsgestalterna i Stockholms musikliv innan han blev utsedd till chefdirigent för den nyligen grundade Göteborgs orkesterförening år 1907. Stenhammar dog den 20 november 1927 i Jonsered utanför Göteborg. Han blev invald som ledamot av Kungl. Musikaliska akademien år 1900.” (Ur Signe Rotter-Bromans artikel om Wilhelm Stenhammar i Levande musikarv.)

Lyssna på Stenhammar!

Stenhammars kompositioner innefattar två symfonier, två pianokonserter, två stora kantater, sex stråkkvartetter, två operor, samt en mängd sånger, kammarmusik, och skådespelsmusik. Och mycket mer!

Några höjdpunkter ur Stenhammars rika produktion:

Den första symfonin (1903) – Ett verk som satt sig

• Stenhammars första symfoni är ett stort anlagt verk i den europeiska symfonitraditionen.
• Den blev en enorm succé hos publiken och recensenterna.
• En månad före uruppförandet skakas Stenhammar av mötet med Sibelius’ andra symfoni. Stenhammar kände att hans egen symfonin ”går på ytan” och avfärdade den som ”idyllisk Bruckner”. Nu ville han finna sin egen röst: ”Jag längtar in i mig själv.”
• Han drog tillbaka symfonin – och satt på partituret för att höja upp pianostolen!
• Nutidens lyssnare förnimmer dock Stenhammars egen stämma i symfonin. Lyssna bara på den undersköna långsamma satsen som minner om folkvisan ”Kristallen den fina”.

Kantaten Ett folk (1905) – Ett rop på samling och rösträtt

• Kantaten med text av Verner von Heidenstam kom till i en kritisk tid: unionskrisen med Norge. Stenhammar ville skriva ”ett lystringsrop, ett banér, en samlingens lösen”.
• Men kantaten manar inte till krig. Stenhammar försvarade Norges självständighet. Lystringsropet, banéret, och lösen handlar om andligt uppvaknande och rösträtt.
• ”Andandet” i kantaten är ”Sverige” som räknas som vår andra nationalsång.
Heidenstam ville ha en rask marsch till texten. Men kompositören förstod texten bättre än författaren. Resultatet blev en ljus och finstämd hymn till naturen och hembygden.
• ”Medborgarsång”, en slagkraftig marsch för rösträtt, användes av arbetarrörelsen. En svensk Marseljäs!

Om ”Sverige”: ”Det är något med mildheten i Stenhammars tonsättning som gör musiken till en del av en humanistisk strävan, ett alternativt skönhetstänkande.” ”Tonernas riktar sig ut i världen och har en fri himmel.” (Magnus Haglund)

Den andra symfonin (1915) – Det vackraste som skrivits i Sverige

• Efter erfarenheten med första symfonin mottog Stenhammar nya musikaliska impulser.
• Han vände sig mot ”klangskönhetsfrosseriet” på kontinenten och ville skriva ”nykter och ärlig musik utan klatsch”.
• Han inledde omfattande kontrapunktstudier som kom att prägla symfonin och senare verk.
• Symfonin tar oss genom ett musikaliskt landskap: från den första satsens kärva folkmelodi, andra satsens arkaiska procession, tredje satsens livliga tarantella, till den sista satsens magnifika dubbelfuga.
Den avslutas med en makalös kantilena – full av återhållen nordisk längtan.
• Symfonin betraktas nu som ett av de främsta svenska musikverken överhuvudtaget.

Stenhammar blev glad när en vän ”hörde furor susa i första satsen” (C. G. Nyblom)

Johan Korssell menar att Stenhammars symfoni är ”det vackraste som skrivits i Sverige”. Det har han rätt i!

Serenad för orkester (1913) – Stenhammars italienska symfoni

• En vistelse i Florens 1906 blev förlösande för Stenhammars kreativitet. Under en intensiv skaparperiod koncipierades Serenaden och andra viktiga verk.
• I musiken möts italiensk livsglädje och svensk eftertanke. ”Jag ville dikta så vackert och vekt om södern som endast en nordbo kan.”
• I första satsen flödar ljuset och glädjen. I de långsamma satserna faller mjuka skuggor över landskapet och fågelsång hörs i fjärran.
• Stenhammar har antytt att det finns ett program till Serenaden. Men han berättade aldrig vilket! Kanske en nordbos första hänförda möte med Italien och efterföljande hemlängtan?
• Hur var det nu med ”klangskönhetsfrosseriet”? Verket är förmodligen det vackrast orkestrerade en svensk kompositör skapat…

”[E]tt av den nordisk senromantikens mest ’italienska’ verk: livligt, poetiskt, ständigt skiftande och med en skimrande kolorit.” (Bo Wallner)

”Man ser landskapet framför sig, skogarna och sjöarna, ängarna och de slingrande landsvägarna, men det hela är fångat i augustinattens dunkla ljus.” (Magnus Haglund)

Den andra pianokonserten (1907) – Ett drama i toner

• Stenhammars första pianokonsert, hans stora genombrott, är överdådig, lång, och virtuos.
• Hans andra pianokonsert har en annan och mognare karaktär: koncentrerad, kortare, och personligare.
• I konserten förs ett samtal mellan pianot och orkestern: från häftiga replikväxlingar i första och andra satsen, bevekande dialog i den tredje, och euforisk samstämmighet i finalen.
• Kanske kan man höra ett intimt drama mellan två röster utspela sig i musiken – från konflikt, genom försoning, till gemensam glädje.

Magnus Haglund om Stenhammars musik: ”Bristen på skryteffekter, transparensen i musikens strukturer och förlopp och den osedvanligt starka formkänslan, gör att klangerna kan leva vidare. Musiken bygger på dialog och lyssnande, människor emellan. Den är lika delar förfining och jämställd gemenskap.”

Kantaten Sången (1921) – En apoteos till musiken

• Kantaten till text av Ture Rangström blev Stenhammar sista omfattande verk.
• Den börjar ”Min sång mitt land, du mina sångers land!” Det är inte Sverige det handlar om, utan alla våra sångers land. Kantaten är en apoteos till musiken och sången.
• Verket är storslaget: Hyllningen framförs med högstämd dramatik, underskönt flätad körlyrik, och hänförande jubel av en omfångsrik orkester, fyra sångsolister, och tre körer.
• Det innerliga ”Mellanspelet” mellan verkets två delar framförs ofta separat och har blivit Göteborgssymfonikernas signaturmelodi.
• Stenhammar funderade på att kalla kantaten Sinfonia Vocale.
Om man räknar Serenad och Sången som symfonier, skrev alltså Stenhammar fyra symfonier!

”Idén måste ha varit att apoteosen till musiken – jublet – inte skall känna några gränser; att rymden skall vara fyllt av musik.” (Bo Wallner)

Stråkkvartett 4, 5, och 6 – Mer Stenhammar blir det inte

• I de sena stråkkvartetterna kommer vi Stenhammar och hans säregna stämma närmast.
• Här möts wienklassicism och senromantik med nordiska folktoner och dansrytmer på nyskapande och mångskiftande sätt:
• I fjärde stråkkvartettens elegiska adagio och ”blygt passionerade” final som bygger på en folkvisa.
• I femte stråkkvartettens ljusa och lekfulla variation på balladen ”Riddaren Finn Komfusenfej” som Stenhammar hörde sin morfar sjunga i barndomshemmet.
• I sjätte stråkkvartettens personliga och kontemplativa tonspråk där folktonen är invävd i musiken.

”[E]n flödande melodik som gör stråkarna till ett slags naturinstrument, full av trädklanger och vindsus, och en känsla av att de kammarmusikaliska förloppen flyttat ut i skogen [—] Musiken berättar, genom sin granskande och lyssnande ton, om det som växer och blir till.” (Magnus Haglund)

Se på Stenhammar!

SVT producerade 1994 en mycket välgjord och vacker dokumentär om Wilhelm Stenhammar. Dokumentären har inte varit tillgänglig under lång tid men nu kan man se den på Youtube. I dokumentären får vi inte bara berättelsen om Stenhammars liv och musik. Vi får se rörliga bilder med Stenhammar inklusive ett kort klipp där han dirigerar. Vi får också höra många exempel på Stenhammars musik framförda Sveriges främsta artister som Herbert Blomstedt, Sixten Ehrling, Esa-Pekka Salonen, Ann Sofie von Otter, Ingvar Wixell, med flera. Och så sonsonen Carl-Wilhelm Stenhammar i rollen som Wilhelm Stenhammar!